26 juli 2010

Jag vill inte se det mer. Jag vill inte minnas. Men även om jag blundar så finns det alltid där. Jag försöker skrika, men det kommer inga ord. Det är bara rösterna i mitt huvud som aldrig tystnar. Och jag knyter mina händer. Kniper ihop ögonen. Höjer volymen på radion, men det försvinner aldrig. Aldrig försvinner det! En del faller vackert. En del faller hårt, en del faller faller alltid, alltid ner i hål. En del hittar inget. En del hittar allt. En det hittar bara, sånt som inte räknar alls. Jag vet att du lever mitt ibland. Fast mitt i ingenstans, mitt i allt det där. Du försöker ge ett namn. Jag vet också att du odlar vingar. För din hud har blivit för trång. Jag vet att du försöker flyga bort någonstans med dom. Krossar tårar. Och dricker stolthet, te för att smälta ångestklumpen i halsen. Men det fungerar inte och jag skriker med huvudet ner i kudden. Duschar alldeles för varmt. För att spola bort all smuts som alltid suttit fast innanför huden. River ut blad ur den svarta boken som jag fick för att kunna dela mina minnen, men som bara påminner mig om dig. Ciller som spelas upp om och om igen. En svartvit film som går på repeat i mitt inre. Jag kan inte sätta ord. På det som inte går att förklara. Jag har betong i min hals. För jag lärde mig för länge sen att man inte kan säga allt. Jag fick inte gråta, skrika eller viska. Men nu när hemligheten inte längre är vår på slåss jag med mig själv för att våga avslöja det som aldrig fick bli sagt. Men kanske slåss jag för något som inte går att reparera. Det kanske är för sent. Trasade alla nätter sönder så mycket att det aldrig kan bli helt? Men jag orkar inte fly från något som alltid följer efter, som alltid hinner ikapp.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0